Conseil nordique

Convention linguistique

Språkkonventionen

1987

La Convention linguistique du Conseil nordique est un traité concernant les droits linguistiques, qui est entré en vigueur le 1er mars 1987. En vertu de ce traité entre la Sučde, le Danemark, la Finlande, l'Islande et la Norvčge, les citoyens des pays nordiques ont la possibilité d'utiliser leur langue maternelle lors des communications avec les organismes officiels dans d'autres pays nordiques, sans ętre tenu d'assumer les frais d'interprétation ou de traduction. La Convention couvre les soins de santé, la sécurité sociale, la fiscalité, l'école, et les autorités de l'emploi, la police et les tribunaux. Les langues incluses sont suédois, danois, norvégien, finnois et islandais, ce qui exclut les langues minoritaires comme le féroīen aux îles Féroé, le groenlandais au Groenland ou le same (lapon) en Norvčge ainsi que les langues issues de l'immigration.

Les Parties contractantes se sont engagés ā offrir des services en plusieurs langues, mais les citoyens ne bénéficient pas de droits absolus ā l'exception des questions pénales et judiciaires. La Convention n'exige pas automatiquement que les autorités doivent fournir des services dans une autre langue, mais tout ressortissant des pays nordiques peut exiger le recours ā un interprčte. Dans les faits, tout ressortissant d'un pays nordique parlant le suédois, le danois, l'islandais, le finnois ou le norvégien, a droit essentiellement aux services d'un interprčte plutôt qu'un droit d'ętre compris dans sa langue. 

Språkkonventionen
(Version suédoise)

Konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om nordiska medborgares rätt att använda sitt eget språk i annat nordiskt land.

Regeringarna i Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge,

som anser att en ökad språklig likställighet inom Norden är av stor betydelse för den nordiska gemenskapskänslan och för vidgade kontakter mellan de nordiska folken,

som finner det angeläget att nordiska medborgare kan i så stor utsträckning som möjligt använda sitt eget språk inför myndigheter och andra offentliga organ i ett annat nordiskt land,

som är medvetna om att en god språkservice för nordiska invandrare är av väsentlig betydelse för att underlätta anpassningen och tillförsäkra dem social trygghet och lika behandling i samhället,

har, i enlighet med tanken bakom Nordiska rådets rekommendation nr 29/1966, överenskommit om följande:

Artikel 1

Språk som omfattas av denna konvention är svenska, danska, finska, isländska och norska.

Konventionen avser såväl muntlig som skriftlig kontakt med en myndighet eller annat offentligt organ, dock ej telefonkontakt.

Artikel 2

De fördragsslutande staterna förbinder sig att verka för att en medborgare i en fördragsslutande stat vid behov skall kunna använda sitt eget språk vid kontakt med myndigheter och andra offentliga organ i en annan fördragsslutande stat. Detta gäller förutom vid kontakt med domstolar främst vid kontakt med offentliga organ såsom sjukvårds-, hälsovårds-, socialvårds- och barnavårdsmyndigheter samt arbetsmarknads-, skatte-, polis- och skolmyndigheter.

I mål och ärenden vid domstolar och andra offentliga organ skall dessa såvitt möjligt sörja för att medbogare i fördragsslutande stat får behövlig tolk- och översättningshjälp. I brottmål skall medborgaren alltid få den tolkhjälp som behövs.

Artikel 3

Kostnad för tolkning eller översättning i mål eller ärende som avses i artikel 2 bör ersättas av allmänna medel. Ersättning till tolk i mål som rör allmänt åtal skall alltid utgå av allmänna medel.

Vad nu sagts skall ej utgöra hinder för en fördragsslutande stat att för översättning av en skriftlig handling återkräva kostnaden eller del därav av den som har gett in handlingen, om denna är av vidlyftig beskaffenhet eller av ringa betydelse eller om eljest särskilda skäl föreligger. Ej heller skall hinder föreligga för en fördragsslutande stat att meddela bestämmelser om rätt för det allmänna att återkräva ersättning till tolk eller översättare från den som i egenskap av förlorande part eller eljest skall svara för rättegångskostnaderna i målet eller ärendet.

Artikel 4

Den som är intagen på anstalt eller inrättning bör i den utsträckning det är möjligt ges tillfälle till samvaro med annan, som behärskar den intagnes språk.

Artikel 5

De fördragsslutande staterna skall främja inrättandet av offentliga språkserviceorgan eller tillhandahållandet av tolk- och översättningsservice i annan form på orter, där medborgare i en annan fördragsslutande stat som inte förstår värdlandets språk vistas i större antal. När det är befogat med hänsyn till antalet sådana medborgare som är bosatta i värdlandet eller på en viss ort i detta, skall värdlandet främja översättning och distribution av sådana anvisningar, broschyrer, blanketter eller dylikt som kan underlätta kontakten mellan den enskilde och det allmänna.

Artikel 6

De fördragsslutande staterna förbinder sig att pröva möjligheten av särskilda insatser i fråga om språkservice, när förhållandena ger anledning till det, och att främja direkt samarbete mellan myndigheter i de olika staterna för förverkligandet av syftet med konventionen.

Artikel 7

Konventionen innebär inte någon begränsning av möjligheten för två eller flera fördragsslutande stater att när anledning förekommer träffa särskilda överenskommelser som innefattar längre gående förpliktelser än som nu har avtalats.

Artikel 8

Var och en av de fördragsslutande staterna skall utse en myndighet eller ett annat organ med uppgift att följa tillämpningen av konventionen i den staten och att främja samarbetet mellan staterna i frågor som avses i konventionen.

Det ankommer även på Nordiska ministerrådet att följa tillämpningen av konventionen.

Artikel 9

De fördragsslutande staterna kan tillträda denna konvention genom

a) undertecknande utan förbehåll för ratifikation eller

b) undertecknande med förbehåll för ratifikation i förening med efterföljande ratifikation.

Ratifikationshandlingarna skall deponeras i det finska utrikesministeriet. Konventionen träder i kraft den första dagen i den månad som infaller två månader närmast efter det att den har tillträtts av fyra av de fördragsslutande staterna. För fördragsslutande stat som tillträder konventionen vid en senare tidpunkt träder den i kraft två månader efter det att denna stat har tillträtt konventionen. Envar av staterna kan i förhållande till envar av de övriga uppsäga konventionen till upphörande med sex månaders varsel.

Till bekräftelse härav har undertecknade befullmäktigade ombud undertecknat denna konvention.

Som skedde i Svaneke Bornholm den 17 juni 1981, i ett exemplar på svenska, danska, finska, isländska och norska språken.

Undertecknare

Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge

Undertecknande av avtal : Datum 1981-06-17

Gäller från : 1987-03-01

Convention linguistique
(Traduction franįaise)

Convention entre le Danemark, la Finlande, l'Islande, la Norvčge et la Sučde sur le droit des ressortissants des pays nordiques ā utiliser leur langue maternelle dans les autres pays nordiques

Les gouvernements du Danemark, de la Finlande, de l'Islande, de la Norvčge et de la Sučde,

Considérant qu'une égalité linguistique accrue dans la région nordique est d'une importance considérable pour le bénéfice de la communauté nordique et les contacts plus larges entre les peuples nordiques,

Estimant qu'il est important que les ressortissants des pays nordiques doivent ętre en mesure d'employer leur langue maternelle dans la mesure du possible dans leurs relations avec les autorités et autres organismes publics dans d'autres pays nordiques,

Reconnaissant qu'un bon service linguistique pour les immigrants nordiques est essentiel pour faciliter leur adaptation et veiller ā ce qu'ils bénéficient de la sécurité sociale et de l'égalité de traitement dans la communauté,

Conformément ā l'esprit de la recommandation n° 29/1966 du Conseil nordique, nous convenons ce qui suit:

Article 1er

Les langues visées par la présente Convention sont le danois, le finnois, l'islandais, le norvégien et le suédois.

La Convention est applicable aux relations ā l'oral et ā l'écrit avec les autorités ou d'autres organismes publics, mais non aux communications téléphoniques.

Article 2

Les États parties veillent ā ce qu'un ressortissant d'un État contractant soit en mesure d'utiliser sa langue maternelle lorsqu'il est en contact avec les autorités et tout autre organisme public d'un autre État contractant. Ces dispositions sont applicables dans les relations avec les tribunaux, mais aussi en particulier avec des organismes publics tels que les soins de santé, les hôpitaux, la protection sociale et les services de protection de l'enfance, ainsi que le marché du travail, la fiscalité, la police et les autorités scolaires.

Dans les affaires et questions devant les tribunaux et tout autre organisme public, les autorités doivent, autant que possible, s'assurer que les ressortissants d'un autre État contractant reįoivent l'assistance nécessaire pour l'interprétation et la traduction. En matičre pénale, les ressortissants doivent toujours obtenir l'assistance d'un interprčte si c'est nécessaire.

Article 3

Les frais d'interprétation ou de traduction dans les cas visés ā l'article 2 doivent ętre défrayés par les fonds publics. Les frais d'interprétation en cas de poursuites pénales doivent toujours ętre payés ā partir des fonds publics.

La disposition qui précčde ne doit pas empęcher un État contractant de demander le remboursement total ou partiel des coûts pour la traduction d'un document de la personne qui a déposé le document si celui-ci est long ou d'importance mineure, ou s'il y a d'autres raisons particuličres pour faire une telle requęte. Rien ne doit empęcher un État contractant d'appliquer les rčgles relatives au droit des autorités publiques de réclamer le remboursement des coûts de l'interprétation ou de la traduction d'une personne qui, ā titre de partie perdante ou pour toute autre raison, est responsable des frais judiciaires d'une cause.

Article 4

Une personne séjournant dans un établissement de détention ou tout autre établissement doit, dans la mesure du possible, avoir la possibilité de s'associer avec d'autres personnes ayant une maîtrise de la langue maternelle de la personne en détention.

Article 5

Les États contractants doivent encourager la création de services linguistiques publics ou d'autres types de services d'interprétation et de traduction dans les endroits oų les ressortissants d'un autre État contractant, qui ne comprennent pas la langue du pays d'accueil, sont présents en grand nombre. Lorsque de telles mesures sont justifiées par le nombre de ces ressortissants résidant dans le pays d'accueil ou dans des domaines particuliers de ceux-ci, le pays hôte doit promouvoir la traduction et la diffusion des instructions telles les brochures, les formulaires, etc., ou tout ce qui pourrait faciliter les contacts entre l'individu et les pouvoirs publics.

Article 6

Les États contractants conviennent d'examiner la possibilité de faire des efforts particuliers en matičre de services linguistiques, lorsque les conditions l'exigent et ā promouvoir la coopération directe entre les autorités des différents États en vue de la réalisation des objectifs de la Convention.

Article 7

Rien dans la présente Convention ne saurait empęcher la possibilité que deux ou plusieurs États contractants puissent conclure, le cas échéant, des accords spéciaux prévoyant des engagements plus étendus que ceux spécifiés dans la présente Convention.

Article 8

Chacun des États contractants désigne une autorité ou un autre organisme responsable l'application d'un suivi de la Convention dans l'État et pour promouvoir la coopération entre les États dans les domaines couverts par la présente Convention.

Le Conseil nordique des ministres doit également veiller ā l'application de la présente Convention.

Article 9

Les États contractants peuvent adhérer ā la présente Convention par :

(a) la signature sans réserve de ratification; ou

(b) la signature sous réserve de ratification, conjointement avec  la ratification ultérieure.

Les instruments de ratification sont déposés auprčs du ministčre finlandais des Affaires étrangčres. La Convention entre en vigueur le premier jour du mois débutant deux mois aprčs la date ā laquelle quatre des États contractants ont adhéré ā ladite Convention. Dans le cas d'un État contractant adhérant ā la Convention ā une date ultérieure, la présente Convention entre en vigueur deux mois aprčs que cet État ait adhéré ā la Convention. Tout État peut, ā l'égard de l'un des autres États, résilier la Convention moyennant un préavis de six mois.

En foi de quoi, les plénipotentiaires soussignés ont signé la présente Convention.

Fait ā Svaneke, Bornholm, le 17 Juin 1981, en un seul exemplaire dans les langues danoise, finlandaise, islandaise, norvégienne et suédoise.

Signataires:

Sučde, Danemark, Finlande, Islande et Norvčge

Signature de l'accord : le 17 juin 1981.

En vigueur : le 1er mars 1987.

Page précédente

Danemark - Finlande - Islande - Norvčge - Sučde

Accueil: aménagement linguistique dans le monde